Det här året har gått fort. Fast det tycker jag nog att de senaste åren har gjort. Men det här året har varit speciellt för mig, och för oss.

I mars började resan för oss. All väntan som vi har fått göra, på nya möten, olika provsvar.

Allt det här har gjort att jag och min man har kommit varandra närmare varandra. Vi har pratat massor och vi har diskuterat våra olika rädslor och förväntningar. Tidigare har vi inte pratat så mycket om barnlösheten, även om det har varit något som har tyngt oss båda. Framförallt när vi ser hur alla våra vänner bildar familj. Och det här året har även två av mina systrar varit gravida, i november blev jag moster till en liten tjej och i februari är det beräknat att mitt andra syskonbarn ska komma.

 

Allt detta har gjort att jag har fått lära känna mig själv mer, framförallt handskas med mina känslor. Jag är såklart överlycklig för att jag har ett, snart två, syskonbarn. Men det har också gjort mig väldigt ledsen. Jag har känt längtan till att själv få möjlighet att skaffa barn, att få bära vårt egna barn, har blivit så mycket större när jag har små barn så nära mig. 

 

Vi har, under detta år, hunnit med en rad olika undersökningar. Vi har fått massor med information om forskningen och om hur allt kommer gå till. Min kollega, som har kommit att betyda massor för oss, blev godkänd som donator. Helt fantastiskt att hon valde att ställa upp. Jag har fått handskas med min rädsla för nålar, till och med injekterat mig själv under hormonbehandlingen. 

 

Hittills har vi inte hört att något provsvar har varit negativt. Jag hoppas på att vi ska slippa det.

 

Min önskan är att 2018 ska fortsätta så som 2017 har slutat. Att allt ska flyta på, att vi ska klara av de sista undersökningarna och att kommande hormonbehandlingar ska gå bra. Att vi snart ska få ett datum för operation.