Jag har alltid sett mig själv som en ganska stark person. Jag har kunnat ta mig igenom situationer relativt smärtfritt. Sen kanske jag har behövt hantera vissa situationer på andra sätt en vad jag har gjort.

 

Sen jag kom med i projektet och fick en chans att komma ett steg närmare min absolut största dröm så har jag fått lära känna andra sidor av mig. Jag har fått hantera känslor som jag inte har känt förut. Det har varit en berg och dalbana. Jag ångrar inte en sekund. 

 

Att börja jobba igen var väldigt skönt och behövligt. Det var självklart några gånger under förra året som gjorde att jag dippade för att det var lite för mycket känslor i omlopp. Jag har alltid försökt att skilja på arbetslivet och privatlivet och allt som oftast fungerar det. 

I år har det varit lite större utmaningar på jobbet och vi har verkligen jobbat som ett team, jag och mina två närmaste kollegor. Men det har börjat krypa närmare inpå mig.

 

Under de senaste 8 månaderna har vi också hoppats på att kunna komma med den glada nyheten att jag äntligen har blivit gravid. Men det har vi inte. Det har bara visat negativt vid varje test. Det har tagit på mig, mer än vad jag har velat erkänna för mig själv (jag har skrivit lite om det i tidigare inlägg). 

Kombinationen av de här två faktorerna har knäckt mig. Här om dagen brast det totalt för mig i bilen påväg hem från jobbet. Det gick inte längre.

 

Att känna så och behöva erkänna det för alla och behöva kontakta kollegor och chefer är för mig fyllt av skuld. Jag känner skuld över att jag känner såhär. Skuld över att jag inte orkar åka till jobbet och ta tag i allt som är tufft där.  Skuld över att inte kunna finnas för mina kollegor.