Jag har så extremt mycket motsägelsefulla känslor ibland, framförallt nu en period. Jag håller på att bli tokig på att bara vara hemma och bara se dessa fyra väggar. Men samtidigt så är det här min trygga plats. Jag trivs liksom hemma ändå. Mitt hem är min borg som man brukar säga. 

På ett sätt skriker kroppen och hjärnan att få umgås med människor som förr. Jag kan komma på mig med att verkligen längta. Men samtidigt som vill jag bara krypa in i ett hörn och dra täcket över huvudet och försvinna från allt, för att jag tycker att det är jobbigt att vara social. Hur är man det liksom? Det känns som att jag ibland har glömt bort det på något sätt.

 

Jag vet inte om det är så att jag känner såhär för att jag inte är helt på topp. Jag har haft en svacka ett tag. Ena stunden känner jag att jag är glad och det är nästan så att vårkänslorna börjar smyga sig på och i andra stunden så känner jag precis tvärtom. 

Ibland känns det som att jag bara vill skrika ut precis hur jag känner och vad jag tänker och jag vill att alla ska förstå hur det känns och hur min, och våran såklart, situation är. 

 

I sådana här perioder försöker jag suga åt mig precis allt som är bra, precis alla mysiga stunder med systerdöttrar eller sambo eller familj, för det är dom som jag träffar nu. En anledning till varför det känns som det känns nu är för att jag har gått hemma sen mitten av januari. Min tanke har hela tiden varit att jag ska komma tillbaka till jobbet i början på mars. Men det tycker inte läkarteamet. Så det förlängdes mars ut istället. Jag förstår varför dom tycker så och varför dom agerar, men det är extremt frustrerande. Jag önskar att det är min tur att vaccinera mig. Jag önskar att alla väljer att vaccinera sig så att vi kan få bukt på den här förbannade pandemin och så småningom kunna få leva så normalt igen som det bara går.

 

Jag bara längtar.