Vi fick en fantastisk semester. Det blev mycket tid i båten, jag trodde att jag skulle må väldigt dåligt då i och med vågorna. Men jag klarade mig väldigt bra. Magen började växa ganska snabbt så jag kände av den rätt rejält när jag grejade med tampar eller skulle hoppa i land. Men allt sånt där hittar man andra lösningar på så att det går lättare.

Vi fick en ny tid för ultraljud under v.32 (v.11+5), om allt såg bra ut då bokades första besöket in i Göteborg. Den här gången fick jag åka själv till kliniken och det var så underbart att äntligen kunna få se en liten minimänniska röra sig inne i magen. 

Tänk att efter all den här tiden, allt kämpande, alla känslor och tankar och även tvivel så har vi kommit hit. Till att ett litet liv växer i min mage. Känslan är obeskrivlig. 

 

Vi berättade ganska tidigt för våra föräldrar och mina syskon. Redan efter midsommarhelgen bestämde vi att vi skulle berätta. Vi köpte muggar som det stod "farmor, farfar och mormor, morfar" på. Spännande och läskigt på samma gång att berätta om något som man inte riktigt har fattat. 

 

Efter att jag hade varit på kliniken bokades ett besök in på Östra sjukhuset i Göteborg där jag skulle träffa en ny läkare, Dr Bokström som är den jag har närmst kontakt med under graviditeten. Redan samma vecka, på söndagen blev det bestämt. Mina föräldrar följde med som sällskap och hjälp med att köra då vi båda började jobba på måndagen och vi skulle inte vara hemma förs sent på natten. Väl där blev vi visade in i ett rum där dr Bokström ställde lite frågor och räknade ut när kejsarsnittet skulle bli av och sedan var det dags för ultraljud. 

Jag är alltid så orolig innan ett ultraljud. Tänk om det inte skulle visa något, att det skulle vara tomt i magen.. Tänk om jag har hittat på allt. Men där låg den lilla minimänniskan och rörde sig precis som den ska. Den växte som den skulle också, där var jag i v.12+4 och det var så lugnande att se den lilla knodden och att höra att allt såg bra ut. Nu fick vi också med oss ultraljudsbilder hem och vi fick filma så vi kunde visa våra föräldrar och så att dem faktiskt fick höra hjärtslag.

 

Nu bestämdes det också att jag ska ner till Östra sjukhuset en gång i månaden och där emellan åker jag till Karolinska Huddinge för kontroller. Jag hålls alltså under uppsikt var 14e dag, vilket känns väldigt bra. 

 

Vi bokade in ett nytt besök för Göteborg och sedan skulle jag kontaktas av en läkare på KS för en tid där. Äntligen är vi igång och trots att mina "katastroftankar" snurrar förfullt så känner jag mig väldigt hoppfull.

 

En flicka som är stark.