9 oktober.

 

På lördagen hade vi varit till på kalas hos mina släktningar och allt kändes helt okej. Jag var lite trött men mådde bra. För några veckor sedan åkte jag på en kraftig blödning som alla läkare sa kunde härstamma från livmoderkakan, att blödningen kom för att den rörde på sig. Efter det har jag gått med ett hematom i livmodern som dem också försäkrade inte skulle påverka barnet. Men kroppen skulle ta hand om det antingen genom att det tas upp av kroppen eller om det kommer ut. 

Så jag har fått använt mig av trosskydd och ibland även binda. 

På fredagen började mina flytningar ändras men jag valde att avvakta då färgen inte hade ändrats. För jag hade fått sagt till mig att så länge som det inte kommer färskt klarrött blod är det ingen fara utan det är hematomet. 

På lördags morgonen tyckte jag att det ändrades mer i konsistens och i mängd. Hörde av mig till Hans som är min kontakt i Göteborg under graviditeten och han bad mig höra av mig till Karin, som är min kontakt på Huddinge sjukhus, för han tyckte att vi ändå skulle kolla upp det, men han trodde inte att det skulle vara någon fara då jag kände fosterrörelser och inte hade ont. Karin svarade ungefär samma men menade på att om det skulle förändras så skulle jag höra av mig till henne under söndagen och hon skulle även boka in mig för ett besök på måndagen för att lugna min oro.

 

10 oktober.

 

Jag vaknade på morgonen och gick upp på toaletten, kände mig lite konstig i kroppen och märkte att jag blödde och att det även kom klumpar i toaletten. Jag tog tempen och det visade sig att jag hade feber så jag hörde av mig till Karin rednan vid 8.00. Hon ringde upp mig ganska snabbt och ställde en rad med frågor. Hon bestämde att vi skulle åka till Gynakuten på Huddinge, hon skulle ringa för att förbereda dem på att jag skulle komma då det är så speciellt med mig i och med transplantationen. Jag lade på telefonen och försökte berätta för min sambo att vi måste åka in till Huddinge, men jag bröt ihop.

I allt det så behövde jag fortsätta med att göra frukost och ta medicin. Jag insåg också att jag behövde dela min medicin, som jag alltid gör på söndagar eftersom vi inte visste hur lång tid allt skulle ta. Förra gången var jag på akuten i lite mer än 4 timmar. 

Under den här tiden, knappt en timme skulle jag säga, så kände jag hur det bara börjar forsa mellan benen. Paniken då.. Medan jag sitter på toaletten och försöker göra allt för att ta mig till duschen utan att bloda ner hela badrummet, fick min sambo städa kök och hall där jag hade varit. Jag tror även att jag kan ha sagt att det är som att jag kissar på mig, det slutar inte. Tänk om det är fostervattnet som gick?

Efter en väldigt snabb dusch och ett försök till att packa ner lite extrakläder och handduk och någon plast som jag kunde sitta på i bilen, alla mina mediciner fick jag med mig också. Någonstans långt bak i huvudet måste jag ha förstått att det här kommer ta lång tid. Vi tog oss iväg och var inne på akuten ca kl.11.

Akuten hade som sagt blivit förvarand om att vi var påväg in så jag fick direkt komma in till en sköterska som tog lite prover på mig och ställde några frågor. Redan efter det fick jag lägga mig på en säng i ett väntrum och ganska snart så kom även en läkare, Dr Ronak in till mig för att i ett första skede undersöka mig och se om barnet fortfarande levde. Där någonstans måste dem också ha fått tillbaka några prover, eller om det var utifrån mitt rutinbesök i torsdags som gjorde att jag sattes på antibiotikadropp direkt. 

Det enda jag hade i huvudet då var att försöka få in min sambo till mig. Han fick inte komma in och satt alltså utanför akuten medan vi försökte ha kontakt via telefon så han fick reda på vad som hände. 

När jag sedan hade blivit undersökt en andra gång bestämde dem sig för att lägga in mig. då fick han komma in till mig.

Jag minns inte riktigt i vilken ordning allt hände, det var som i ett litet töcken. Men det alla såg var att min sänka steg, trots antibiotika. När jag kom in var sänkan på 60 och sedan framåt eftermiddagen var den uppe på 90. Mina vita blodkroppar hade också stigit väldigt och var på 20 000 eller något.

 

11 oktober.

 

 

Jag sov väldigt dåligt den natten, men dem hade lyckats stoppa blödningen lite med hjälp av tabletter så nu var det bara kraftiga flytningar som kom igen. Vi hade bestämt att min sambo skulle åka hem på kvällen för att försöka sova och jobba, vi hoppades på att värdena skulle ha sjunkigt under natten eftersom jag fick i mig så mycket antibiotika. 

Så fort jag vaknade ringde jag min sambo, vi pratade litegrann och försökte förstå oss på vad som händer. Han ville hela tiden få reda på hur proverna var, medan jag förmodligen var i någon form extrem förnekelse.

Jag fick träffa nya läkare som skulle undersöka mig för att se om det hade kommit något nytt fostervatten och jag fick även veta att sänkan hade stigit till 116 och de vita blodkropparna var uppe på 24 000. Vad jag har förstått ska blodkropparna ligga på 8 000. Hela tiden pratar dem om att avbryta graviditeten och att deras fokus alltid är på mamman. Jag fick ett sms av Hans i Göteborg där han hade konfererat med Mats och en Henrik som är obstetriker. Dem hade varit väldigt överrens om att graviditeten behövde avbrytas för att rädda mitt liv. Infektionen fanns där, i graviditeten.

Jag tänkte inte så mycket utan kopierade smset och skickade det vidare till min sambo. Ganska snart ringde han mig och sa att han lämnade jobbet. Han åkte in till mig direkt. Jag hade inte en tanke på vad jag gjorde och hur jag fick honom att känna. Där och då kunde jag bara inte prata i telefonen.

Jag hade också blivit satt på fasta, jag fick alltså inte äta något om det var så att operationen skulle bli av under eftermiddagen. Hela tiden tänkte jag att det kanske fanns en liten chans till att det faktiskt inte skulle bli av. Att det ändå skulle vara så att infektionen skulle gå tillbaka och att dem skulle lägga fokus på barnet. 

När min sambo kom in på rummet, kom även en av läkarna in och berättade att dem skulle bryta fastan och att det hade bestämts att operationen skulle ske tisdag morgon. Hela tiden har jag känt av fosterrörelser. Hela tiden levde barnet.

 

Under eftermiddagen och kvällen när jag fick äta så kunde jag inte det. Så fort jag fick i mig lite fick jag springa på toaletten och så kräktes jag upp allt. Vi försökte med tabletter mot halsbränna och mediciner mot illamående, men inget hjälpte. Sänkan var också uppe på 143. Den natten sov min sambo kvar på sjukhuset och jag var bokad som nummer 1 på operation kl. 8.15.

 

12 oktober.

 

Klockan 6 väcktes jag av sköterskan som skulle ta nya prover på mig inför operationen. Jag var även tvungen att duscha en gång till innan jag skulle rullas iväg. Inne i duschen bröt jag ihop, jag började förstå vad som faktiskt var påväg att hända. Efter jag kom ut ur duschen hittade jag min sambo på sängen. Vi kramades och grät. 

Jag la mig i sängen och mådde väldigt illa, som jag hade gjort hela kvällen innan. Jag kände hur det kändes annorlunda i trosan också och tänkte att jag kanske behövde byta trosskydd och sa att jag skulle försöka gå på toaletten. Då hade klockan hunnit bli ganska mycket och det började närma sig att rullas ner till operation. 

Jag gick in på toaletten och skulle precis sätta mig när jag såg att något var fel. Jag ropade till min sambo att jag behövde hjälp. Jag såg navelsträngen. Sköterskorna som kom in bekräftade det också och sedan gick allt så fort. Det kom in en barnmorska som undersökte mig lite snabbt och kunde konstatera att det var navelsträngen, den pulserade och att barnet var påväg ut. Hon kunde känna en fot.

Läkarna som skulle operera mig kom in i rummet också tillsammans med andra sköterskor. Mitt i allt det stod han, min sambo, den bästa mannen på jorden. Jag har en minnesbild av att en sköterska gick fram till honom och tog honom på axeln.

 

När jag låg där i sängen, då förstod jag att det inte kunde gå på något annat sätt än på det sätt som höll på att hända. Vi skulle förlora vårat barn.

Sen rullades jag iväg.

Väldigt snabbt flyttades jag över till operationsbordet och väldigt snabbt sövdes jag ner. Två timmar senare vaknade jag. Dem berättade att det var en flicka. Efter någon halvtimme fick även min sambo komma till mig på uppvaket och följde även med upp på rummet. 

Jag märkte att jag inte hade något ont och ändå mådde bra efteråt. Det visade sig att dem inte hade behövt snittat mig utan det hade gått att förlösa på naturlig väg. Jag var väldigt rädd för att det inte skulle fungera men läkarna sa att det hade gått bra. Min livmodertapp var helt utplånad, vilket den inte hade varit vid undersökningen dagen innan. 

Vi fick också veta att hon hade levt hela tiden, när det gjordes ett ultraljud på mig i operationssalen hade hennes lilla hjärta fortfarande slagit. Men hon var så infekterad, precis som moderkakan. Det var där i infektionen satt.

Vi fick erbjudande om att se henne, men läkaren ville vara ärlig och berättade att, det är så hemskt att ens tänka på det, dem hade inte kunnat få ut henne hel. Det gör så ont i mig att skriva det, eller ens tänka på det.

Innan vi hade fått frågan var vi överrens om att vi inte ville se henne. Nu i efterhand kan jag ångra det. Vi valde att ett anonymt omhändertagande, för vi orkade inte med den tanken.

Hon kremeras och sprids på en minneslund.

 

Hon har fått namnet Tilly. Tilly betyder skina.

 

 

En flicka som är stark.