Idag vaknade jag och kände det som att jag fick ett slag i magen. Det är den 9 februari dagen då vårt beräknade kejsarsnitt var satt. Dagen då vi skulle få träffa och hålla i vår dotter, Tilly. Dagen då livet skulle bli fulländat. Men så blev det inte. Vi fick gå igenom något mycket värre. Att förlora den största gåvan.

Jag har under dessa månader jobbat på att hitta mig själv igen, eller det som iallafall påminner om den jag var. Jag kommer nog aldrig bli helt hel. 

Jag har haft en stress i kroppen sen årsskiftet också att sjukskrivningen skulle upphöra i slutet av januari och att jag skulle gå tillbaka till jobbet.

 

Samma dag som jag blev utskriven från sjukhuset i oktober valde jag att söka en utblidning. En utblidning som jag har sökt tidigare och som jag kom in på till hösten, men valde att tacka nej till då jag ville fokusera på graviditeten. Men när livet inte blev som det var tänkt, tänkte jag att jag skulle försöka igen just för att få göra något annat och inte känna att jag behövde gå tillbaka till jobbet som gav mig så mycket ångest bara av att tänka på det.

Men hösten gick och jag kom som reserv under första urvalet. och jag stod som reserv även efter andra urvalet. Och stressen av att gå tillbaka till jobbet blev extremt stark. Allt det här har gjort att fokuset har legat mer på hur jag ska hantera vardagen och inte så mycket på sorgen och förlusten. Vilket på ett sätt har gjort att jag mer och mer ändå har velat komma tillbaka till någon form av vardag. Det fanns en plan för hur en återgång till jobbet skulle se ut, hur dom skulle kunna hjälpa mig innan men även under tiden som jag kom tillbaka. 

Men fyra dagar innan sjukskrivningen upphörde och jag skulle börja jobba hörde dom av sig från utbildningen och sa att det fanns en plats och att jag var välkommen. WOW! jag blev så lättad. Jag hade bett om att få tjänstledigt om jag skulle komma in på utbildningen, den är på distans med en campusdag i veckan vilket passar mig jättebra just nu. 

Allt det här har varit så mycket att ta in och anpassa mig efter att jag hade glömt av dagar och datum. 

Jag tänder ofta ljus vid Tilly´s ultraljudsbild och tänker på henne, ibland tänker jag på hur det skulle kännas när jag kommer på vilken vecka vi skulle ha gått in i och så, men inte så att jag har tänkt på vilket datum det är eller närmar sig att bli. 

Förs idag. Min ena systerdotter fyller år idag, 4 år, och vi kommer håg så väl när vi satt hos Hans på Östra för första gången och han räknade ut att vi skulle vara förberedda på att kejsarsnittet skulle planeras till den 9 februari. Fullgånget beräknad förlossning skulle vara 22 februari. Jag vet att vi skrattade när vi gick ut ur rummet och sa till varandra att vi kanske kunde kolla om vi fick välja ett annat datum. Men det blev inte så. En infektion bestämde vilket datum det skulle bli. En infektion bestämde också att det skulle bli så tidigt att Tilly inte ens skulle få leva och vi inte skulle få en chans att få lära känna henne. En jävla infektion!

 

Vi försöker gå vidare och tänka framåt. Lite stress har vi också, det har gått fyra år sedan jag blev transplanterad och läkarna har sagt att livmodern bör tas bort efter sex år. Det betyder att det är två år kvar. Alltså behöver vi komma igång igen och jag behöver bli gravid. Tänk om stressen gör att kroppen inte vill? Tänk om rädslan av att råka ut för samma sak igen gör att kroppen inte vill? Tänk om det gör att ett nytt embryo inte fastnar. Jag hoppas verkligen inte att det påverkar. Jag hoppas verkligen att det är i år som vi får bilda vår familj och hälsa en liten minimänniska välkommen till världen, välkommen till oss.

 

En flicka som är stark.