Nu är dagen här, den dagen som vi har väntat på i ett år. Ett steg närmare det jag har drömt om i så många år. Nu börjar nervositeten krypa fram ännu mer. Nu när jag är helt själv. 

Min donator gjorde sig klar och lämnade hotellrummet efter klockan fem imorse. Jag lyckades ändå slappna av och somna om i några timmar till. Men nu känner jag att jag inte kan sova mer, det är alldeles för många fjärilar i rörelse i magen för det. 

 

Igår var det dags för både mig och donatorn att ta vår spruta, tvätta oss med descutan och börja dricka näringsdrycker. Näringsdryckerna är kanske ingen hit, smakar inte speciellt bra men det är bara att hålla för näsan och dricka. Jag fick i mig två igår och den sista får jag dricka idag och det är också det enda som jag får ”äta”. Idag ska jag även tvätta mig en andra gång med descutan.

 

Igår vid den här tiden hade vi gjort oss klara för att gå ut på promenad i solen, idag ligger jag fortfarande kvar i sängen och försöker intala mig själv att jag inte är hungrig än. 

Jag tänker ocså på min fantastiska vän, som faktiskt gör det här för oss så att vi också kan få möjlighet att uppfylla vår dröm. Ett tack räcker inte!

 

Precis nu är min sambo och donatorns man påväg nere hit till oss. Det känns som ett lugn för mig bara det, att faktiskt få ha honom här, nära mig. Det är honom som de ringer när jag är färdigopererad ikväll.