Jag är donatorn och det är en alldeles makalös, häftig känsla!

 

Ett år har gått och nu är vi där!!

Min vän föddes utan livmoder och den dagen hon berättade det för mig berörde mig djupt. Där låg en stor längtan eftar att få bära och föda ett eget barn. Jag själv som haft lyckan att få tre egna fantastiska barn kunde verkligen känna med henne och förstå hennes längtan!

 

Min vän berättade även förväntansfullt vidare att hon skulle få vara med i en forskningsstudie på Sahlgrenska i Göteborg och få en livmoder transplanterad. Donatorn skulle vara hennes mor. Det gjorde mig mycket rörd och mina tankar började då vandra mot donatorns roll och hur man själv skulle ställa sig i en sådan situation. Jag själv visste ju att min äldsta dotter har en livmoder och min yngsta är såpass ung att skulle det visa sig att hon fötts utan livmoder så skulle jag vara för gammal för att få donera.

 

Det allra vanligaste är ju att det är en anhörig som donerar, men mina tankar drogs ändå hela tiden tiden till hur jag själv skulle ställa mig till att donera. Det gjorde att jag den dagen min vän uppgivet och ledset berättade att transplantionen inte kunde genomföras då modern och hon tyvärr inte matchade, kunde säga att hon kunde få min livmoder om jag matchade. Det kändes nervöst såklart då jag inte visste vilken blodgrupp jag tillhörde men jag visste inte heller hur hon skulle ställa sig till att ta emot ett organ från en icke-anhörig.  Hon kunde tänka sig mig och jag gjorde en beställning av min blodgrupp.

 

Väntan på att få hem pappret med min blodgrupp kändes som en evighet och när jag sedan fick beskedet att jag så långt matchade fotade jag beskedet med tårfyllda ögon och skickade till min vän. Visste ju vad det skulle innebära för henne. Då visste vi inte riktigt hur mycket mer som skulle matcha! Under ett års tid har så många undersökningar, samtal/intrevjuer, prover och alla sorters röntgen gjorts att jag tappat räkningingen. Åtskilliga resor ner till Göteborg och Sahlgrenska har det blivit och såhär långt har allt klaffat! Vi matchar och vi vet med säkerhet att just nu är vi makalöst friska!

 

Imorgon är det alltså dags, klockan sex på morgonen ska jag infinna mig och strax därefter sövas ner. Min vän kommer in på sjukhuset senare under dagen då operationen på henne inte tar lika lång tid. Det som tar så lång tid i mitt fall är att man måste få ut vartenda kärl intakt. Det är ju dessa som ska förse livmodern med en fin blodtillförsel sedan.... 

 

Operationen är stor och jag är sövd länge. Såklart finns det risker för efterföljande besvär, men dessa kan åtgärdas och jag kommer få ett stort ärr på min mage men det kommer föralltid påminna mig om det fina det betyder.

 

För mig rör det sig om ett år med förberedelser och ca sex veckors återhämtning. För henne rör det sig om en väntan och en längtan sedan 16-årsålder och om allt går som det ska nu kommer hon inom en snar framtid få ett eget litet barn. Kanske redan 2019. Att jag får möjligheten att göra detta för henne och forskningen gör mig känslomässig, rörd och stolt!

 

Nu händer det och nu börjar ett helt annat kapitel och en helt annan oro. Nu gäller det att allt fortsätter stämma och att hennes kropp inte stöter ifrån sig livmodern.... Mäktigt att få vara en del av detta....