Jag är rätt glad att jag valde att jobba den här veckan också, trots risken att bli sjuk. Men jag tror att jag hade hunnit bli ett vrak innan vi ens hade hunnit ner till Göteborg. 

Att jobba gör att jag får annat att tänka på i några timmar. Samtidigt blir det lätt att vi kommer in på min operation någon gång under dagen. Men mig gör det inget, jag mår bara bra av att få prata lite, svara på någon fråga eller så. Men kanske är det så att jag ibland pratar för mycket, att det blir mer fokus på mig än på jobbet.

Jag har tusen saker som jag känner att jag skulle behöva hinna med innan fredag också, jag hoppas att jag hann beta av en del i helgen för det är inte mycket jag orkar när jag kommer hem efter jobbet. Jag är extremt trött hela tiden, vet inte om det är all stress och ovetskap som gör det. Att bara gå och vänta på något så stort som det här och något som inte alls är vanligt, är ganska påfrestande ändå. Hur det än är och hur jobbigt det ändå är i perioder så försöker vi att se det positiva. Vi försöker hela tiden ha ögonen på målet.

 Jag har på något sätt fått ihop en möjlig packning. Fast jag har nog en del kvar. Förmodligen kommer jag lyckas packa alldeles för mycket saker, saker som jag inte alls kommer ha någon användning för.

Jag känner redan en liten hemlängtan, jag kommer sakna katten massor. Min älskade sambo kommer jag sakna, han kommer visserligen komma ner till sjukhuset efter operationen och sedan kommer han vara nere med mig hela första veckan. Sen har vi fått lappa. Min mamma kommer ner och hjälper mig och min moster kommer ner innan det är dags för mig att åka hem igen. 

Jag är rätt pirrig ändå, mer än jag kanske vill erkänna.

En flicka som är stark.