Det är galet vad fort tiden går. Nu är det bara två veckor kvar innan det är dags. 

 

Under påskhelgen har vi pratat mycket med våra familjer. Det är framför allt en fråga som jag har fått väldigt ofta under dessa dagar, hur känns det, är du nervös? Jag vet inte vad jag ska svara på det, för jag kan inte definiera mina känslor. Det är klart att jag börjar känna ett pirr, konstigt vore det annars. Det är är ju ändå på något vis unikt. Men jag känner mig ändå lugn. Med tanke på att jag har levt med vetskapen om min diagnos, och vetskapen om forskningen om livmodertransplantation så känner jag ett lugn. Det finns vissa saker som kan göra mig lite nervös, eller lite rädd. Framförallt är det ryggmärgsbedövningen som spökar, trots att alla säger att den inte känns så skrämmer det mig lite.

 

Eftersom att det vi ska gå igenom nu, är något som jag bara har kunnat drömma om hittills, så är det att jag inte vet hur det kommer kännas när jag vaknar. Ont kommer jag nog garanterat ha, de ska ju ändå öppna buken på mig. Men sen är det känslan att det kommer finnas något annat i min kropp, som inte har varit där tidigare, när jag vaknar. Men sen är det hela grejen efteråt. Jag kan inte föreställa mig hur jag kommer att må eller hur exakt det kommer gå till sen. 

 

Det jag tycker är skönt med att jag nu har så många att prata med, det är att alla som vet om vad vi går igenom vill prata om det. Att alla är så intresserade och nyfikna. Jag behöver prata ofta och mycket - det behöver även min sambo. För mig är det bara skönt att höra vad andra känner, främst närmsta familjen, för jag är så uppe i mina egna känslor och tankar att jag ibland kommer på mig själv med att jag glömmer dem som är nära mig. 

 

Men oavsett vad så är jag redo. Nu vill jag bara komma förbi operationen så jag slipper oroa mig för hur allt kommer gå till sen, med alla prover som jag kommer behöva lämna och som kommer vara en del av vårat liv några år framöver. Får vi hoppas.