Ultraljud
Varje dag som jag har legat på sjukhuset så har ena transplantationskirurgen kommit in till mig för att se hur blodflödet till och från livmodern har sett ut. Det har han gjort genom att använda sig av en stor ultraljudsmaskin. Med den maskinen visade sig blodflödet i rött och blått beroende på om det var in eller ut.
Så häftigt att få se allt det där.
Redan mindre än ett dygn efter operationen gjordes första ultraljudet. Då var även min sambo med och fick titta. Vi kunde även lyssna på pulsen i blodflödet. Kirurgen var som eld och lågor har det känts. Det första han sa var att vi ”slog rekord” när de slog på blodtillförseln igen. Hur härligt är inte det att höra!
Han har, var enda dag, hyllat livmodern såpass att donatorn inte kunde annat än att bli rörd. Jag blir rörd bara jag tänker på det. Varje gång, varje dag är jag så tacksam!
Redan första dagen ville de ha mig upp i sittande. Vilket var så fruktansvärt jobbigt. Bara av att röra på mig, eller ens försöka äta så kräktes jag. Att kräkas eller hosta som nyopererad är ingen hit. Jag trodde på riktigt att såret skulle spricka upp. Det är klart att det inte gjorde det, men det känns som det. Det kan fortfarande kännas extremt jobbigt att hosta eller så.
Under förra veckan var det dags att lägga om såret också för första gången. Jag tänkte att jag absolut inte ville se för att jag var så rädd att det skulle se fult och stort ut. Men jag blev förvånad, det var så fint och så litet. En liten reva på ca 20 cm.
En flicka som är stark.
