Idag är det bara 15 dagar kvar av min sjukskrivning. Sen går jag över på semester, fyra veckor, innan det äntligen är dags att börja jobba igen. Som jag längtar. Så om 6 veckor ska få komma tillbaka till den riktiga verkligheten, framför allt kommer jag behöva ändra rutiner med mediciner. Det där är sådana saker som jag sitter och funderar och oroar mig för redan nu. Bara för att jag har lite svårt för att ta medicinerna i perioder så det kan ta sån tid på morgonen innan jag är klar. Men förhoppningsvis kanske jag inte behöver äta fler än vad jag redan gör nu. Redan om en vecka avslutar jag en medicin. Det ska bli så härligt. En av tjejerna som opererade sig i höstas som jag har kontakt med berättade att hon firade varje gång som hon kunde avsluta en medicinkur. Det är nog något som jag också kommer att göra.

 

Och hur är läget med mig, egentligen? Det är många som frågar det, inte bara som ren standardfråga utan att de faktiskt undrar. Jag har så svårt ibland att säga annat än att det är bra. För det är det, för det mesta. Jag mår ju bättre än vad jag gjorde för en månad sen till exempel. Och ibland har vet jag knappt själv så det är enklast att bara säga att jag mår bra. 

Men ärligt? Jag är extremt trött, nästan så att jag inte orkar göra annat än att ligga i soffan mer än halva dagen. Helt plötsligt så känns det som att ögonlocken blir så tunga som bly att jag inte orkar hålla de öppna längre, lite läskigt faktiskt. 

Jag har inte direkt någon smärta eller värk som jag hade i början, när såret var färskt. Men jag är öm, ganska ofta, framförallt på och runtom ärret. Ibland kan det sticka och värka, jag vet inte om det är i läkningsprocessen, men det är nog det troligaste.

Oftast så gör det ingenting, för jag försöker ta det lugnt då när jag känner av allt det här, min bästa vän är vetekudden i dessa lägen. 

Det som är det absolut jobbigaste är tankarna och känslorna. De gånger som jag vill göra mer än vad jag egentligen borde, eller de gånger som jag är så rastlös att det kryper i kroppen men jag varken vill eller orkar göra något. Eller de gånger då jag faktiskt orkar men inte riktigt bör eftersom att det för det mesta innebär att jag hamnar bland människor jag inte känner och inte vet något om, som kan innebära en risk för min hälsa. Eller de gånger då jag bara önskar att tiden ska speeda på lite. Eller när jag längtar till att inte behöva äta medicin något mer. Eller när jag inte ska behöva känna en avundsjuka på alla andra som har sina små fina underverk. Eller då jag har dåligt samvete för allt som min sambo behöver gå igenom. För allt som han står ut med. Alla gånger som humöret (helt oförklarligt - eller kanske snarare helt förklarligt) kan ändras på en millisekund. För att jag inte kan ge honom, och mig, det vi allra mest längtar efter just nu. 

Det är nog det jobbigaste.

 

En flicka som är stark.