Idag har jag haft en vilodag. Jag har inte orkat göra mycket alls. Jag vet inte om det är efter helgen eller om det är en kombination av det och värmen. 

I helgen så åkte vi till Kolarbyn - Eco lodge med två kompisar. Hon och jag gav det till våra män i  födelsedag förra året, men det blev aldrig så att vi hittade tid till att åka dit. Men i år fick vi till det. Det fanns däremot en liten risk att vi hade behövt ställa in, allt hängde på mitt biopsisvar. Skulle biopsin visa att jag hade någon form av infektion eller så, så skulle jag inte ha fått åka. 

I måndags lämnade jag yttlerliggare ett blodprov för tracolimuskoncentrationen och vid lunch var jag hos Mats för att göra biopsin. 

I fredags fick jag samtalet ifrån Jana där det visade sig att koncentrationen låg bra, jag behöver alltså inte ändra medicinen. Kortisonkuren visade sig också fungera. Nu är inflammationen borta. Äntligen. Det jag behövde tänka på extra mycket när vi var i Kolarbyn var självklart handhygien och att jag inte skulle bli kall. Men det var ingen risk att bli kall eftersom att det var ca 30 grader varmt. Även natten var behaglig. 

Det som absolut blev en väldig kontrast och som verkligen visade mig att jag har en livmoder i min kropp nu är att mensen har kommit igång. I hela mitt liv har jag aldrig behövt bry mig om att se till att jag har bindor och grejer med mig. Jag har aldrig behövt tänka på vad jag ska göra och när, förs nu. Och självklart så kom den i fredags. I lördags skulle vi alltså sitta i en bil i ca tre timmar och ett dygn utomhus med dass.

Det blir så stort för mig eftersom att det är ett friskhetstecken. Det betyder att livmodern fungerar och mår bra. Det betyder att inom en ganska snar framtid kommer det förhoppningsvis finnas ett embryo som fäster och som gör att vi äntligen kan få bli föräldrar. Men samtidigt som jag tänker på allt det så är det en gigantisk omställning för mig.