Mätning av livmodern
Det blir lite glest mellan inläggen just nu, då jag mest bara går hemma och det inte händer något speciellt. Vardagen lunkar liksom på. Vissa dagar har jag mer energi än andra.
Den här veckan var det dags att lämna blodprov igen och jag åkte även ner till Göteborg igår. Då tågen har strulat så mycket nu i värmen så vågade jag inte boka en resa ner så det fick helt enkelt bli bilen.
Så klockan 6 igår morse hämtade jag upp min pappa som var snäll och följde med mig som sällskap, sedan väntade en 5 timmar lång bilfärd ner. Med stopp för frukost och för att sträcka på benen var vi inte nere på Sahllgrenska förs framåt 12.30.
Det var första gången som jag valde att köra så långt och inte byta av. Jag har aldrig vågat det förut utan har alltid förlitat mig på andra istället.
Hur som helst, klockan 13 hade jag en tid för att träffa den holländska forskaren Celiné som skulle göra en mätning av livmodern. Hon gjorde även en sådan på min donator innan operationen så jag visste på ett ungefär hur det skulle gå till.
Jag kopplas till en dator och när mätningen startade (2x5 min) fick jag inte röra på mig eftersom att det kan störa mätningen på något sätt. Jag har inte helt och hållet förstått vad och varför de ska göra de här mätningarna. Vad jag förstod det så
kan det vara så att hon ville göra ytterligare en mätning någon gång i höst.
När jag var klar där så skulle jag träffa två läkare till. Dels för att göra en ny biopsi då det har gått två veckor sen den senaste och även träffa medicinläkaren. Det visade sig att blodproverna som jag hade lämnat i tisdags hade kommit till Sahlgrenska
och värdena var riktigt bra. Snabbsänkan var under 1, blodsocker låg bra och koncentrationen var också bra. Inte en enda röd siffra. Det var så skönt att höra. Så nu sitter vi bara och väntar på biopsisvaret. Det kommer också avgöra lite när nästa
biopsi ska göras.
När vi väl var klara där var det äntligen dags att åka hemåt igen. Trots att jag var ganska trött, valde jag ändå att köra hem också. Annars är det alltid pappa som kör överallt. Det räckte med att han var snäll och höll mig sällskap.
Idag ska jag åka till frisören för att göra något åt mitt risiga hår, imorgon sjösätter vi äntligen båten och på lördag är det dop för min systers lilla tjej som jag även har fått äran att få vara fadder åt. Jag vet att många som är ofrivilligt barnlösa
har olika känslor och tankar om närstående och vänner med barn. Det har jag också, men att få bli moster och framför allt fadder är bara ren och skär kärlek. Det är klart att jag kan ha lite sämre dagar och tycka att det är jobbigt att vara "utanför"
men de bra dagarna väger upp det. Och eftersom att vi har fått den här möjligheten att få vara en av få som faktiskt har genomgått en livmodertransplantation så har det ökat vår chans att kunna få barn avsevärt.
Än så länge mår jag riktigt bra, jag har inte några komplikationer, mer än den lilla inflammationen som jag har blivit av med. Det rullar på. Men jag är noga med att ta en dag i taget. Såklart är jag hoppfull men jag vill inte tänka allt förmycket
framåt. Det kan alltid uppstå komplikationer av något slag, men det får vi i såfall ta då. Nu mår jag bra och jag försöker njuta av det så mycket som det bara går.
En flicka som är stark.
