Nu är det på riktigt.
Igår åkte vi ner till Göteborg igen, men den här gången åkte vi alla fyra, jag och min sambo, min donator och hennes man. Vi valde att åka ned med tåg en dag innan för att inte behöva känna den där stressen eftersom att vi hade fått en ganska tidig mötestid
idag.
För att utnyttja den här tiden till max, och för att våra män skulle få lära känna varandra (då dem kommer få spendera lite tid ihop) enades vi om att hitta en bra restaurang i närheten av hotellet.
Jag är extremt trött nu förtiden, vet inte om det är för all anspänning inför det stora som ska komma, så efter middagen var jag färdig att få tillbaka till hotellet och sova. Men i samma byggnad som restaurangen fanns även en bowlinghall. Så vi stannade
en timme för att bowla lite. Trots detta var jag i säng före tio.
Idag var det så dags att röra oss mot Sahlgrenska och mötet med Mats. Det här mötet innebar att han gick igenom, väldigt pedagogiskt och tydligt, vad som kommer att ske före, under och efter operationen - både för mig och min donator. I en och en halv
timme fick vi en mycket klara bild om vad som egentligen kommer ske. Så nu hänger det egentligen bara på att min kropp tar emot livmodern. För gör den det, kunde han säga att efter ca 8 månader kan de göra ett första återinförande av blastocyst.
Det är så overkligt.
Min donator träffade också en holländsk forskare som mätte hennes livmoder, hur den rör sig och så vidare. När den är transplanterad i mig så ska hon även mäta den i mig och se om det beter sig på samma sätt eller inte.
Nästa gång som vi åker ner till Göteborg, då är det dags för operation. Det drygt fyra veckor kvar, nedräkningen har börjat!
En flicka som är stark.
