Äntligen hemma
Nu har jag varit hemma i några dagar.
Direkt efter provtagningen i fredags åkte vi till lägenheten för att packa in allt i bilen och lämna tillbaka nycklarna. När vi var klara med det så åkte vi tillbaka till sjukhuset för att jag skulle göra biopsi innan hemgång. Då nerverna till livmodern inte är ihopkopplade så känner jag inte av biopsin. Vilket i sig är väldigt skönt. Men däremot tycker jaga att hela upplevelsen är riktigt obehaglig. Men den här gången gick allt så himla snabbt. Annars har det känts som att jag har legat i den där stolen hur länge som helst innan provtagningen är klar.
Efter biopsin kollade vi även med ultraljud, allt ser fortfarande bra ut. Flödet är fint och vi kunde se det med färg. Vi gick igenom lite vad vi skulle göra om det skulle hända mig något och lite vad vi skulle kolla efter för tecken. För nu i månad 2 är det inte alls ovanligt att den avstötning kommer. Det kan vara så att det kan bli sjukhusläge och då måste vi ju veta vart vi ska vända oss. Det blir lite pusslande när det är teamet på sahlgrenska som har ansvar för oss, och jag bor över 50 mil därifrån.
Sen väntade en 6 timmar lång bilresa hem. Det gick förvånansvärt bra att åka. Dels var det inte så mycket trafik och sen hade jag inte så fruktansvärt ont. vi såg till att stanna några gånger efter vägen så att jag kunde gå några varv runt bilen. Men jag bara längtade hem. Det skulle bli så skönt att få komma hem till sitt. Men jag var också bra trött, det tar på krafterna att göra annat än att bara gå runt i lägenheten och i det närområdet.
När vi svängde in på infarten såg jag att det stod människor på tomten. Det var våra vänner som hade kommit för att välkomna mig hem. Jag som var trött och lite känslomässig bara för att få komma hem, blev så rörd och fixade inte riktigt att kliva ur bilen. Andra överraskningen på en vecka. Jag hade sagt i bilen tidigare att jag inte skulle fixa en överraskning till. Men där stod de alla, och välkomnade mig. Den största överraskningen kom ju när jag klev ur bilen och gick upp på verandan. Alla dessa människor har röjt och rensat och lagat och fixat. Så nu har vi en så fin verandra. De hade gjort allt, och mycket till, som jag har funderat på i flera veckors tid.
Det är inte bara vänner som har gjort det här utan även familj. Mina svärföräldrar har varit katt -och husvakt under tiden som min sambo har varit nere hos mig. De har putsat fönster och planterat och haft sig på altanen. Jag är så tacksam och rörd över att ha så många fina människor runt mig. Allt det här har inte gjorts bara för att jag har varit borta, det har gjort också för att vi båda har fyllt år, jag fyllde jämnt och min sambo fyllde halvjämnt.
Nu har jag i alla fall varit hemma i tre dagar och det är svårt att hålla sig i skinnet. Jag vill gärna lyfta saker, eller göra sånt som är lite för tungt för mig. Jag vill gärna vara i solen, vilket jag måste vara jätte försiktigt med då vissa tabletter som jag äter inte är så snäll mot huden. Och det gör att jag är ännu mer känslig för direkt solljus och kan alltså bränna mig mycket lättare. Så det är solskyddsfaktor och keps som gäller, och skugga, när jag ska vara ute.
Idag fick jag även sms om att biopsisvaret inte kommer förs imorgon men att odlingen såg bra ut. Det är skönt att höra. Bara hoppas på att biopsin ser lika bra ut. Ingen infektion eller inflammation. Vi håller tummarna!
En flicka som är stark.
