Den första veckan hemma gick så fort. Det är redan måndag igen.

I tisdags fick jag reda på  biopsisvaret. Det visade sig att inflammationen, borderline som de kallar det, fanns kvar. Det har allstå inte blivit sämre, men inte heller bättre. Nu har det visat sig i tre biopsier i rad och därför valde de nu att sätta mig på en kortisonkur. Jag har inte känt av den här inflammationen och det är inte heller någon avstötning utan förmodligen något som finns kvar efter operationen. 

 

Veckan som har varit, har ju också för det mesta varit riktigt fint väder, varmt och gott. Lite rastlös blir jag, jag vill gärna ta fram solsängen och lägga mig mitt i solen men det är inget som jag bör göra. Jag smörjer in mig med solskyddsfaktor och bänkar mig så gott det går i skuggan med en keps på huvudet. Klart att jag smyger ut korta stunder i solen, men det är inte så att jag väljer att sola. Jag försöker undvika det och tänka på varför jag inte ska göra det. Jag gör det för en sak som vi verkligen vill. Jag står mer än gärna ut, jag vet vad belöningen förhoppningsvis blir i slutänden. 

Något som också göra att jag blir lite rastlös är att jag inte fixar att bära saker, jag tycker att det blir bättre och bättre och så väljer jag att göra något ansträngande, som till exempel att vattna i trädgården. I veckan tänkte jag att jag skulle avlasta min sambo lite med uppgifter så jag skulle vattna. Men att bära runt på en 10 liters vattenkanna förstod jag också att det inte var någon bra idé så jag valde att vattenslangen. Att dra runt på en lång vattenslang är ganska ansträngande märkte jag efteråt, även dagen efter. Jag blev lite svullen i magen och extremt trött. Det är inte direkt så att jag blir stel och får ont. Det är klart att det känns, men det smärtar inte såpass att jag måste ta värktabletter, men saker och ting tar lite längre tid. 

Jag vill gärna göra andra saker också, komma iväg hemifrån litegrann, men då måste jag verkligen planera för hur jag ska lägga upp det, vilken tid kan jag åka och hur mycket folk tror jag att det kan vara där just då. I veckan fick jag smyga in på jobbet för att lämna läkarintyg och sedan smyga ut. Egentligen hade jag velat stanna och hälsa på alla men jag vågar inte. Det är dumt att utmana ödet med infektionsrisken. 

 

Jag har två syskonbarn som jag mer än gärna vill mysa med, men där får jag också vara försiktigt, nu är de såpass små att de inte har några dagisbaciller med sig men vi är ändå försiktiga. Det jobbigaste där är att jag inte lyfta någon av dem. Jag får sitta på en stol med dem i famnen. Förhoppningsvis släpper det snart i magen och jag kan känna att kan börja ta i lite mer. 

 

På måndag har jag en tid hos Mats för biopsi och innan dess, torsdag eller fredag, ska jag lämna blodprov så att svaren finns på Sahlgrenska då. Kortisonen kommer jag få äta fram till nästa provsvar. Jag känner ingen direkt skillnad i kroppen så jag hoppas inte att det har förändrats till det sämre.

 

Idag är det sådär fantastiskt fint väder igen och igår blev Sverige världsmästare i hockey. Idag är det fest för dem i Kungsträdgården och det hade varit så häftigt att vara där inne och fira det. Men det är för mycket folk för mig. Trist kan jag tycka nu när jag ligger här hemma i soffan och vilar lite. 

Jag vilar för att helgen har varit ganska intensiv med långa promenader, rally och socialt samspel, och idag passade jag på att följa med mamma för att fylla gasoltuber, så fick hon hjälpa mig att handla lite. Det har varit väldigt intensiva dagar med andra ord.

Men det blir bättre och bättre för varje dag!

 

Jag vill passa på och tipsa om en serie på SVT, ”Kampen för ett barn” och en youtube-kanal ”Svårt att få barn”. Båda delar med sig av sin resa om att få glädjen att bilda familj. Det är öppet och personligt och extremt tungt att titta på i perioder då de delar med sig av motgångar. Jag är inte helt och hållet där än. Just nu ser jag bara mina möjligheter i och med att jag faktiskt har ökat våra chanser massor då det hittills har gått bra. Men det här är bara början. Vi ska också gå igenom insättningar, förhoppningsvis tar det inte allt för lång tid, men vi kan aldrig vara säkra. 

Man kan aldrig vara säker.