De senaste dagarna, kanske veckorna, har gått lite upp och ned känslomässigt. Framför allt de sista dagarna. På mina sociala medier vimlar det av vänner och bekanta som väntar tillökning eller precis har fått en liten. 

Jag brukar kunna skärma av mig från mina känslor om det. Men tillslut så väller alla känslor upp. Lite avundsjuka, sorg och till och med ilska. Mest på min egna kropp. Varför händer det inte någonting? Den här veckan är det två år sedan som vi började med återföringar och gravidförsök. T V Å år. Det enda som har stoppat oss är semester, eller om biopsierna har visat något. Corona stoppade lite också i början. Men det har aldrig handlat om mer än två månader. Så annars har vi gjort försök varenda månad. Hela tiden, men ändå visar det bara negativt. 

Det knäcker mig. Men jag försöker att skaka av mig det och fortsätta köra. För tänk om någon får för sig att jag inte orkar eller att det kan vara bra med en paus. Det är ju det sista som jag vill. Just nu i allt detta så är det jag som åker själv på allt, eftersom att det är bara den som ska träffa läkaren som får komma in på kliniken. Så jag känner mig lite ensam i detta ibland. Jag försöker beskriva och berätta hur det känns och hur jag mår och vad  läkaren säger, men det är svårt.

Ibland känns det som att han bara vill strunta i allt och att ingenting fungerar, det är en av mina största rädslor. Att han vill säga stopp. Det är klart att detta tär på honom också och även i perioder tär det på oss. Det är tufft att inte veta varför det inte går. Vad det är som är fel. om det är han eller ännu mer mig som det är fel på. Vi har gjort olika tester och det visar inga större avvikelser. 

Jag önskar så att det vänder någongång. Jag hoppas att 2021 kan bli ett bättre år än någonsin.