Hela resan ner var jag så galet nervös. Jag kunde inte slappna av och jag trodde jag skulle kräkas. Jag var hungrig men kunde inte äta, jag tror inte att jag har varit så nervös tidigare - någonsin. När vi väl kom ner hade vi några timmars väntan så vi bestämde oss för att äta lite lunch och ta oss en fika. Jag kunde inte koncentrera mig på vad de andra pratade om, det enda som snurrade i huvudet på mig var vad som skulle hända och vad som skulle sägas när vi väl fick komma in. 

Inför den här resan fick vi fylla i hälsoblanketter och samtyckesblanketter. Det var utifrån dessa som läkarna ställde frågor och följdfrågor. Det vi inte hade hunnit kolla upp var min och min mammas blodgrupp, vilket är det viktigaste för att ens komma vidare till nästa steg i studien. Förutom den jättestora missen så såg allt väldigt bra ut. 

Det som teamet pratade mycket om och var väldigt tydliga med var hur "lätt" som hela studien kunde avbrytas. Känslan som jag fick var att allt ska vara väldigt nogrant, framför allt eftersom att det fortfarande är forskning. Allt dokumenteras mycket nogrant.

Efter den dagen var det första vi skulle göra var att få fram våra blodgrupper, eftersom att jag aldrig har lämnat blod eller liknande så hade jag inte en aning om vad jag hade för blodgrupp. Då det här var fredagseftermiddag var vi tvungna att vänta enda till måndag för att kunna beställa papper på blodgrupperna samt några andra upplysningar som behövdes för att forskningsteamet skulle kunna ta ställning till om vi skulle gå vidare eller inte.

Ganska snabbt efter detta berättade jag om allt för mina närmsta arbetskollegor, då jag höll på att spricka av behov att berätta för någon. Dem, liksom många, hade aldrig hört talas om MRKH-syndrom eller ens livmodertransplantation. Ungefär samtidigt eller veckorna innan (jag minns inte riktigt) gick det en dokumentär på SVT1, Vetenskapens värld, om just den här transplantationen och teamet. 

Dagarna gick och jag ville bara få reda på hur och om vi skulle gå vidare, alla våra papper skickades direkt till Sahlgrenska så vi fick aldrig se vilken blodgrupp jag hade. Men tillslut ringde sekreteraren mig och berättade att vi inte hade samma blodgrupp! Jag har B+, mamma har A+ alltså ingen match. Jag trodde på riktigt att det var kört och jag blev så besviken. Men jag hade fortfarande möjlighet att hitta en ny eventuell donator. Då mina kollegor fick veta hur samtalet hade gått och hur jag ringde runt till både mamma och mostrar så, utan att tveka, sa min ena kollega att hon skulle kolla sin blodgrupp och skulle det visa sig att hon hade B eller 0 så kunde hon absolut tänka sig att ställa upp som donator. 

En eftermiddag när jag och min syster satt på ett café och pratade om just det här och att vi fortfarande inte hade fått reda på vilken blodgrupp min vän hade, fick jag ett sms. Det var en bild på blodgruppen, helt sjukt, hon hade 0+! Jag trodde först att jag såg fel, sen trodde jag att jag skulle tuppa av. Kunde det verkligen vara sant!? Vi matchade! Jag mailade på en gång ner till sekreteraren i Göteborg. Ganska snabbt fick dem till en liten telefon intervju och sedan skulle min vän få ett datum då hon skulle träffas för att prata och undersökas. Och vi väntade. Hela sommaren gick och hösten kom. Fortfarande hörde vi inget av dem. Det vi fick höra innan sommaren var att dem skulle höra av sig efter semestern. 

Sista veckan i oktober fick hon äntligen en tid. Någon vecka efter det fick vi besked om att vi hade gått vidare till nästa steg - som var att få åka ner till Sahlgrenska för att träffa en rad olika läkare.

Äntligen en bit på väg!

En flicka som är stark