Nu har jag hunnit lämna blodprov och biopsi, och fått tillbaka svaren. Nu ser allt bra ut, alla prover visar på bra värden och biopsin visade ingen avstötning. Alltså har jag nu kunnat sänka lite doser. Äntligen kan jag börja trappa ner på kortison, från 15 mg till 12,5 mg och på onsdag går jag ner till 10 mg. Vi testar även att sänka adporten igen till 2+3mg (två på morgonen och tre på kvällen). Imurel (som också är mot avstötning) har jag kunnat sänka från 100 mg till 75 mg. Det börjar kanske hända lite saker och dt känns så härligt att kunna trappa ner på lite medicin. Nu när det har gått 6 månader så får jag också sluta med Bactrim, den har varit mot en typ av lunginflammation (profylax), så på fredag tar jag sista tabletten. Som jag har längtat efter den dagen.

 

 

Förra veckan åkte jag till Nya Karolinska Sjukhuset för att göra ett nytt njurfunktionstest. Jag gjorde ett innan operationen för att se hur mina njurar fungerade och nu ska de kollas igen för att se om de håller samma mått som innan. Börjar njurarna svikta blir jag väldigt sjuk, så därför är det viktigt att kolla upp dem. Enligt förra testet så visade testresultatet att mina njurar fungerade väldigt bra så det är bara att hoppas på att det blir ett liknande resultat igen.

 

Annars rullar livet på här. Det är lite rörigt i kroppen, jag är inne i en period där jag är väldigt trött, lite emotionell och jag känner av en inre stress. Jag försöker att lista ut vad exakt det är som snurrar. Men förmodligen är det lite av allt som är orsaken. Jag har funderat på att försöka med meditation eller yoga men har inte hittat en tid som har passat mig. Jag får helt enkelt försöka mig på det här hemma. På ett sätt kan det vara bra, då kan jag göra det precis när jag själv känner att jag vill och kan. Nackdelen med det är att jag mycket lättare kan skjuta det framför mig.

Jag får försöka hitta ett sätt som gör att jag motiverar mig själv till att göra det. 

 

En flicka som är stark.