Det är galet hur fort tiden går. Dagarna bara rullar förbi nu för tiden, trots att det känns som att jag inte gör något annat än att titta på vår lilla tjej. Man vill inte missa någonting. Idag är hon 10 veckor och jag vet att det inte har kommit någon uppdatering och jag förstår att det är många som läser bloggen som undrar hur det har gått och hur det går.

 

Den 3 augusti var det planerat kejsarsnitt och vi var först ut den dagen. Jag var inte orolig alls (förmodligen så fattade jag inte att det var på riktigt) men jag var rädd för ryggmärgsbedövningen, vilket gick hur bra som helst med ett litet undantag för att narkosläkaren förmodligen kom åt en nerv så mitt vänstra ben ryckte till. Jag blev en aning illamående medan vi väntade på att dem skulle komma och tvätta magen och sedan snitta. Att försöka kräkas liggandes på rygg med bedövade magmuskler är en sjuk känsla.

Klockan 09.10 kom hon, helt perfekt. 49 cm lång, 3090 g tung med blåa ögon och kopparrött hår. Men det blev inte helt som vi hade tänkt oss för hon hade för svårt att andas så barnläkaren beslutade att skriva in henne på neo. Det visade sig att hon föddes med, vad de kallar det, våta lungor. I en vecka var hon inskriven på neo och de första dagarna kunde vi inte bo med henne utan fick gå mellan BB och neo men sedan lyckades dem fixa ett familjerum åt oss så vi fick bo med henne. 

 

När vi väl kom hem sen har allt fungerat så bra. Hon har gått upp i vikt som hon ska, hon äter och sover så bra. Hon sover i egen säng och vaknar bara en gång på natten för mat.

 

Idag är känslorna däremot lite tvådelade. Jag tittar på vår lilla tjej och tackar livet för henne, men minns hur jag mådde för två år sedan och för ett år sedan. Idag är det två år sedan som vi förlorade Tilly. Idag tänder vi ett ljus för henne och tänker lite extra på hur skört livet är.

 

En flicka som är stark.