Jag vet inte hur många graviditetstest jag har förbrukat under de första veckorna i graviditeten, men det blev en hel del. Oron som stormar i kroppen är oförklarlig. Varenda dag vaknade med känslan av att jag bara hade hittat på allt ihop och därför var jag tvungen att ta ett nytt test. Eller så hade jag inte känt av något symtom under hela dagen så det första jag gjorde när jag kom hem var att ta ett test. 

 

I början av januari fick jag en mindre blödning vilket gjorde att vi fick vårat inbokade besök på kliniken tidigarelagt. Vi kom dit och fick se ett pickande hjärta, vilken lättnad det var. Men lättnaden håller bara i sig för mig i några dagar, sen börjar oron byggas upp igen. Jag var på två kontroller till innan vecka 12 på kliniken som båda såg väldigt bra ut.

 

Eftersom jag är livmodertransplanterad och har hela teamet i Göteborg åker vi ner dit en gång i månaden med start från vecka 13. Även denna gång erbjuder de mig att åka på kontroller i Huddinge varannan gång. Så två gånger i måndaden kontrollerar de så jag inte har dragit på mig några infektioner eller bakterier som kan skada graviditeten. 

Den här graviditeten har jag också fått börjat ta Dalacin, ett antibiotika i förebyggande syfte. Trots det är hjärnspökena väldigt högljudda och gör att jag hinner bygga upp en oro inför nästa besök och ultraljud. 

I den här graviditeten har jag inte varit lika exalterad som förut, det har förmodligen med oron för att det ska hända något igen. Det har tagit extremt mycket energi av mig, vilket har gjort att jag har varit extremt trött. Det var jag i början av graviditeten också men på ett helt annat sätt, svårt att förklara men det är så att man nästan somnar bara man sätter sig ned. Obehagligt. Den tröttheten som hägrar nu kommer dels från bristen på energi eftersom alla tankar (som väldigt ofta är omedvetna) tar så mycket. 

 

Ju närmare vecka 21 jag har kommit dessto jobbigare har det varit, psykiskt. Jag har fortfarande haft symtom och jag har sett magen växa, vilket jag dokumenterar varje vecka, jag har märkt av hur mycke tyngre jag har blivit. Men det hjälper inte alltid, när det var ungefär lika  förra gången, jag har väldig tur att ha vår psykolog kopplad, vilket har hjälp mig så mycket med mina tankar, eller hur jag ska hantera tankar som kommer. 

 

Just för tillfället har jag blivit sjukskriven några veckor för att jag inte ska anstränga mig eller bära tungt, just för att inget ska hända i förväg. 

Över lag mår både jag och bebisen bra men mina läkare vill inte riskera något och väljer alltså att göra såhär. Just nu är jag i ett läge där bebisen inte skulle klara av att överleva utanför magen om det skulle hända mig något.

 

Nu börjar det lite smått gå upp för mig att vi kanske kan klara det den här gången, i sommar hoppas vi få träffa vår lilla efterlängtade bebis.

 

En flicka som är stark.