Det har hänt en hel del i världen sen jag kikade in här senast. En ny våg av Covid-19 har dragit in över oss igen. Det har börjat smyga sig närmare på min arbetsplats också och stressen börjar infinna sig hos mig. Tidigare har jag varit ganska lugn, lite orolig har jag nog varit hel tiden, men nu när det har kommit in på arbetsplatsen bland kollegor jag är ganska nära om dagarna så börjar ändå tankarna snurra. 

Skulle jag bli smittad, så vet jag inte hur kroppen skulle reagera - men vem vet det egentligen?! Men främst så ligger oron i att jag inte får åka till kliniken. Allt skulle stanna upp. Så länge allt är igång vill jag också ha möjligheten att kunna åka på läkarbesök osv. Är det dumt att tänka så mitt i en pandemi? Är det dumt av mig att vilja fortsätta med alla våra försök trots att det finns en stor risk av att bli smittad? Tankarna snurrar hela tiden och det gör mig såå stressad. 

 

Vi har nu gjort 14 (!?) gravidförsök, och varenda en har slutat på samma sätt. Negativt på stickan. Hoppet sänks lite för varje gång trots att jag försöker intala mig annat. Men efter sista försöket bestämdes det att jag skulle göra en hysteroskopi för att se om det kan vara något som stör i livmodern. Så nervös jag var innan ingreppet. Eftersom att jag aldrig har gjort det tidigare och eftersom att jag som vanligt, googlade så visste jag inte vart jag skulle ta vägen av nervositet. Dem sa till mig att jag skulle ta alvedon och ipren innan jag kom till kliniken och att jag kunde köra bil hem sen. Mats sa även att det var någonting mellan äggplock och ET. Äggplock gör ont så det var det som jag fastnade på, att det kommer göra ont. 

Vi bestämde att jag skulle åka själv eftersom att partners inte får komma in på kliniken. Men samma morgon ändrade sig min sambo och bestämde sig för att skjutsa in mig, så tacksamt att jag slapp koncentrera mig på stockholmstrafiken med min nervositet.

 

Nu för tiden när jag kommer in på kliniken behöver jag knappt inte visa leg. Så ofta springer jag där.

Jag fick på mig ett munskydd och sedan fick jag vänta i ett rum med en brits och ett litet handfat. I en halvtimme fick jag vänta innan Mats stack in huvudet och undrade om någon hade kommit och pratat med mig. 

Tillslut kom doktorn och berättade precis hur det skulle gå till och att sjuksyster skulle följa mig till "operationsrummet". Jag blev så förvånad över att det nästan inte kändes något, men ganska snabbt så kunde vi ju alla konstatera att eftersom att jag inte känner när biopsier görs, för att nervtrådarna inte är sammankopplade helt, så kände jag inte av kameran heller. Det var först efteråt som jag började känna av en molvärk, mensvärk. 

Det dem kunde konstatera var att allt såg väldigt fint ut. Man kunde se två små veck på livmoderväggen som dem passade på att ta bort när möjligheten ändå fanns. Vi vet inte om det kommer göra någon skillnad. Men vem vet..