För ett år sedan var det dags. Jag kommer ihåg hur spänd, förväntansfull och nervös jag var innan operationen. Jag kommer ihåg tågresan ner och mötet vi hade med sjukgymnast och läkare. Vi träffade det andra paret som opererade sig dagen innan oss. 

 

Efter mötet kommer jag ihåg att vi åkte till hotellet för att checka in och sedan letade vi efter ett ställe att äta på, för inte ens lunch hade vi fått i oss. 

Jag kommer ihåg de där näringsdryckerna som vi behövde hälla i oss och descutan som vi skulle tvätta oss med. Men det var inte förs på lördagen som vi skulle göra det. Jag kommer ihåg sprutan vi behövde ta kvällen innan, för att motverka blodproppar. 

Jag minns att vi på lördagen tog en lång promenad genom Göteborg för att hitta lägenheten som jag skulle bo i, kommande månad. Jag minns att vädret var helt fantastiskt. 

 

Tidigt på söndagmorgonen, den 15 april var det dags för min donator att åka till Sahlgrenska. Jag behövde inte följa med henne. Jag skulle försöka sova vidare och sova ut. Men att försöka göra det när en vet att något fantasktiskt ska hända, är svårt. Dessutom var det fasta som gällde. Jag åkte alltså in tidigt, ungefär mitt på dagen. Medan min sambo och donatorns man var påväg ner till oss. Men jag hann inte träffa honom innan det var dags för mig att gå in till operationssalen. 

Jag var så nervös över att få ryggmärgsbedövningen. Det var nog det enda som jag verkligen var riktigt nervös över. 

 

I samma sal som jag låg och vänta på att få komma in på operation, låg även de andra två som hade opererats på lördagen. 

För att komma till min säng var jag tvungen att gå förbi hennes. Jag försökte att inte titta dit, just för att jag ville inte se om hon hade ont och hur mycket ont hon hade. 

De första timmarna efter operationen är som i ett töcken. Jag minns att jag blir väckt för att få medicin. Jag minns att min telefon börjar låta och att jag hade glömt stänga av larmet. 

 

Resan från uppvaket till den avdelning som vi skulle bo på under en vecka var ganska jobbig. Hela sängen var full av väskor och kläder och mitt i hela det där låg jag med en nyopererad mage. 

 

Det har funnits gånger där jag har funderat på vad jag har gett mig in på, om det verkligen är värt det. Och svaret är, varje gång, JA! Det är så värt det! Att få vara med om detta, att få vara 1 av 13 (nu möjligtvis 17) i Sverige som får genomgå en livmodertransplantation är en unik upplevelse. Och att få vara en del av denna forskning känns för mig helt fantastiskt. 

Detta ger oss som par samma förutsättningar som det allra flesta andra par att bli med barn och bilda familj.

 

En flicka som är stark.