Framåt sommaren, efter att jag fick veta att försäkringskassan inte tänkte betala ut några pengar till mig, bestämde jag mig för att gå tillbaka till jobbet. Jag var hemma i över 2 månader och jag fick inte en krona. 

Trots riskgrupp så gick jag tillbaka till jobbet. Jag kunde jobba några veckor innan semestern, vilket jag kände var så skönt. Skönt att få tillbaka rutiner och att få tänka på lite annat. 

För ca 1,5 år sedan började vi med gravidförsök, och inte ett enda har tagit sig. Varje månad har stickan visat på negativt. Före sommaren tog våra embryon slut. Så vi gick på semester med vetskapen att vi inte behövde tänka på något av det, vilket kan vara skönt då det är en anspänning att ha det här liggandes på en hela tiden. Men också att vi visste att till hösten var det dags för en ny IVF-omgång.

Att börja med sprutor igen gick bättre än vad jag trodde. Jag vet att de förra omgångarna tyckte jag att det var jobbigt med att få in nålen i huden.

Så länge som pandemin håller i sig så får inte partnern följa med in på kliniken, om inte båda ska träffa läkaren förstås. Så när det var dags för äggplock fick jag vara där själv medan han väntade utanför byggnaden. 

Läkarna och sköterskorna är ju väldigt skickliga så jag var inte orolig för det. Men det är grejen att vara där själv när man vet att det är ett ingrepp som gör fruktansvärt ont. Samtidigt som det finns en spänning i att se om det finns några ägg. 

Den här gången fanns det de i alla fall. 26 stycken till och med.

Några klarade sig till frysen.

Nu hoppas vi på att det här var fjärde och sista gången som jag behövde gå igenom det. Nu hoppas vi på att guldägget finns där någonstans!

En flicka som är stark.