Den här julen var bra mycket jobbigare än vad jag trodde att den skulle bli. 

 

Jag har känt mig rätt så okej ett tag nu, men svackorna kommer när jag minst anar det. Så jag hade ingen aning om att julen skulle bli så känslomässigt laddad, inte så att jag har gått runt och varit ledsen och gråtit hela tiden utan mer att jag har känt mig mest tom. Jag har inte känt någon direkt julkänsla eller direkt glädje. 

Vi bestämde oss för att bara fira jul på ett ställe i år. Dagen före var vi hos mina föräldrar för att fira deras bröllopsdag och ha uppesittarkväll, som varje år. Julafton spenderade vi hos mina svärföräldrar där det är lite lugnare, bara vi fyra och inget direkt tempo. Efter samtal med psykologen bestämde vi att göra så för att minska stressen som redan finns i kroppen. 

 

Jag har en konstig känsla i kroppen. Det är stress och en tomhet på samma gång. Och sorg. Den här julhelgen har verkligen varit en påminnelse av det som vi har mist. För mig har det varit en helg som jag helst bara ville spola förbi. Men nu har vi tagit oss igenom den och snart är det här året slut. 

 

Första halvan av året var väl bra, tyvärr så är det hösten som har satt sin prägel och nästan tagit över alla bra minnen som vi ändå har fått från våren och sommaren. Allt det dåliga som vi har varit med om hände under hösten och det gör att hela året blir som något svart töcken för mig. 

Jag får gå tillbaka i bilder på telefonen för att kunna minnas allt det mysiga och roliga vi ändå har kunnat göra, trots corona (som var det enda negativa under en stor del av året).

 

Nu får vi verkligen hoppas att nästa år, 2022, blir vårat år. Vi hoppas att det året för med sig något bra och att vi äntligen kan få utöka vår familj.

Nu har vi vår ängel i himlen och vi hoppas att vi kan få vår regnbåge här på jorden.

 

En flicka som är stark.