Det är galet vilka humörsvängningar jag kan ha. Jag har märkt nu en ganska lång period att jag har varit ganska långt ner mot botten. Det tar på en att vara begränsad i vad jag kan och bör och får göra. Alla lider vi av Coronavirusets framfart och förmodligen finns det fler som är i samma sits som jag. Vi som är i riskgrupp ska verkligen vara försiktiga och tänka på vilka vi möjligtvis umgås med och hur det är runt oss när vi är ute och handlar till exempel. 

För det gör jag ändå ibland. Jag åker till mataffären men jag handlar även online. Allt för att jag ska försöka att hålla mig ifrån att bli smittad. Jag har varit hemma ca 10 veckor från jobbet och jobbar bara några timmar hemifrån, med det jag kan göra digitalt. Det tar på en. Riktigt ordentligt. Men jag gör hellre så än att riskera att bli smittad och bli jättesjukt och behöva stoppa allt. Men det tar.

 

Nu har vi ändå fått pausa allt men det har inte med Corona att göra utan det har med att det aldrig blir ett plus på stickan. 16 försök har vi gjort sen februari -19. S E X T O N försök.. Nu har teamet haft konferens med ett team från USA och det låter som att vi ska få göra massa nya tester. Jag vet inte vad det innebär eller riktigt när vi ska göra det. Men jag hoppas på snart. Det är ett litet hopp ändå även fast jag känner mig så förtvivlad i allt. 

Tidigare i veckan ringde min VC till mig också och berättade att dem hade en dos över, och jag stod på deras telefonlista. Kunde jag komma? Självklart åkte jag direkt dit, utan att ens fråga vilket vaccin jag skulle få men det var inte min tanke alls då. Min tanke då var att jag äntligen skulle få första dosen och att jag snart kan komma tillbaka till jobbet så skyddad som jag kan. Det är också en anledning till varför vi inte fortsätter just nu. Man får inte vaccinera sig om man är gravid. Därför har jag nog varit ganska på mitt team om att dem behöver skicka en vaccinationsremiss till min VC. 

Jag har varit så kluven i den här frågan. För jag vill ju inte pausa i onödan, fast det här är ju verkligen inte i onödan.

Vaccinet är iallafall Pfizer BioNtech, vilket teamet vill att jag skulle vaccinera mig med. Jag har inte direkt känt av någon biverkning mer än att jag har haft sjukt ont i armen. På kvällen märkte jag att det var blod på pappret också och jag tänkte att jag skulle avvakta med att höra av mig till min läkare. Under hela dagen igår märkte jag inte av något speciellt men sen på kvällen var det precis samma sak och lika så imorse så då bestämte jag mig för att skicka iväg ett meddelande till min läkare. Men han trodde som jag, att det var en reaktion från vaccinet och att jag inte skulle oroa mig. Men sen tänkte jag för mig själv, NÄR bör jag oroa mig? Det är svårt att inte oroa sig. Tänk om det inte bara är en reaktion av vaccinet. Tänk om det är något annat? Hur är det när man får en avstötning eller cellförändringar? Tänk om det är något sånt.

 

Usch dom tankarna får mig bara att bli ännu mer låg och osäker. Jag som redan har blivit sjukt osäker på mig själv. Min självkänsla har hamnat i botten under den här tiden och jag reagerar på i stort sett allt och vänder det till att det är mitt fel, eller att det jag gör är fel och att jag inte är värd vatten.. Sjukt jobbiga tankar som snurrar och jag vet att det inte stämmer, men jag kan liksom inte göra något åt det.

 

En flicka som är stark.