Nu har jag suttit och skrivit i nästan en halvtimme och så försvinner allt. Små saker gör att jag blir så stressad och ledsen. Hjärtat rusar och en klump bildas i bröstet. 

 

De senaste dagarna har verkligen gått upp och ned. Jag kan vakna ganska pigg och utvilad och känna mig okej i sinnet. Sen är det små saker, tankar eller känslor som gör att jag dalar direkt. Energin försvinner av minsta lilla sak och det tar så lång tid att fylla på igen. 

 

Idag firar vi 11 år tillsammans. Under de här 11 åren har vi gått igenom så mycket. Men att förlora vår dotter är den största sorgen, motgången och orättvisan vi har varit med om. Vi har fått lära känna varandra ännu mer och lära känna vår sorg, hur olika vi hanterar det och hur det påverkar oss som individer och som par. Men det har på något sätt ändå stärkt oss.

Vi trodde verkligen att det här skulle bli ett nytt kapitel i vårt liv, och det blev det ju, men det blev på ett helt annat sätt. Det tog en tvärvändning åt helt fel håll och livet är så fruktansvärt orättvist! Nu ska vi bara vänta på att min själ läker lite mer och att jag vågar göra ett nytt försök. Vilket vi båda såklart vill. 

 

Här om dagen passade jag på att ta en promendad i solen för att försöka fylla på  energi depån. Jag hade även haft ett samtal med min psykolog dagen innan om att försöka ta mig tillbaka till "vardagen" så vi bestämde att jag skulle ta mig tillbaka till kören, vilket jag gjorde och tyckte var kul. Men när jag satte mig i bilen efter en timme så släppte spänningarna helt och tårarna kom. Men jag kände mig ändå stolt över mig själv. Jag klarade det.

 

 

En flicka som är stark.