Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva. 

 

Idag vaknade jag upp och kände mig ganska okej. Solen sken och himlen var klarblå. Sen har det smygit på mig, ångesten. Hela förmiddagen har jag laddat för att ta mig till ICA, men det var knappt jag kom iväg. Nu är jag hemma igen och jag tog mig en kopp kaffe och en saffransmunk framför ett avsnitt av Downton Abbey. För det är vad jag gör mest, flyr in i serier. Tittar jag på dem så är det lättare att inte fokusera tankarna på en sak.

 

Det har gått fyra veckor nu. Tänk vad fort, men ändå så långsamt, tiden har gått. Jag trodde att det skulle bli lättare men det kan jag inte säga att det är. Eller så är det för att jag har sån ångest i kroppen idag. Jag försöker verkligen ta en dag i taget men samtidigt kan jag inte låta bli att planera framåt för att få vara "normala" jag, och kanske även hoppas på att allt känns lite bättre. Men det gör det inte. Det gör så ont och jag känner mig så tom.

 

Tänk att man kan sakna någon så mycket som man aldrig har fått träffa eller hunnit lära känna.

 

 

 

En flicka stark.