När energin inte finns.

Dessa dagar efter att jag kom hem från sjukhuset har verkligen varit upp och ned. Jag blev utskriven två dagar efter missfallet för att alla värden började bli normala. Jag svarade bra på antibiotikan tillslut så då gav dem mig antibiotika i tablettform istället. 
De första dagarna grät jag bara hela tiden. Det var inte ens något direkt som triggade mig utan känslorna var verkligen överallt. Så fort jag pratade med min sambo i telefonen grät jag, när jag satt själv grät jag och när han kom hem från jobbet grät jag. 
Jag fick möjlighet att prata med en kurator från Huddinge sjukhus och jag har kontakt med vår psykolog som är kopplad till projektet. Det hjälper mycket, eftersom jag inte känner igen mig själv.
I början när jag kom hem så var det jobbigt att ens göra min egen frukost. Jag fick be mamma och pappa, som bara bor några hundra meter ifrån oss, att hjälpa mig med lunch, för jag orkade inte ens göra det. 
En kväll, en vecka efter missfallet, försökte jag göra en väldigt enkel middag till oss för att låta min sambo slippa det eftersom han hade jobbat hela dagen. Men när maten nästan var klar var jag tvungen att sätta mig, för jag började skaka i kroppen och kände mig så konstig.
Sådär har kroppen sagt ifrån varenda dag. Jag gör någonting i en stund och sen är jag helt slut. För samtidigt som kroppen säger ifrån, blir jag lite halvt uttråkad. Eller så är huvudet fullt av tankar som gör att jag ena dagen är så ledsen hela tiden. För jag är ledsen och jag känner mig så tom. 
 
Idag skulle vi ha gått in i v.24 (23+0), hade jag blivit sjuk då, hade chansen varit större att Tilly kunde ha räddats av sjukvården. Eller det är så det snurrar i huvudet på mig ialla fall. Men vi har ingen aning om hur hon skulle ha klarat av den infektionen som även hon fick. 
När jag hade kontakt med kuratorn från Huddinge så berättade hon hur ett anonymt omhändertagande, som vi valde, går till. Det innebär att hon kremeras med andra och sprids tillsammans på en av minneslundarna vid St Botvids kyrkogård i Huddinge. Kuratorn berättade också att dem aldrig hade kunnat fota Tilly för att förlossningen hade blivit för komplicerad, som jag nämnde i det förra inlägget.
 
I söndags åkte vi ner till Göteborg igen för att träffa några ur teamet. Vi hade första mötet inbokat på måndagsmorgonen så vi tog in på hotell och vi bestämde oss för att gå till en närliggande restaurang. Det var så mysigt att få sitta där och äta gott, men mer än så orkade jag inte. Jag blir som utmattad av allt jag gör. 
Att få träffa läkarna gjorde oss ändå ganska lugna. Vi pratade om en eventuell ny vårdplan inför ett framtida försök. Lite hur vi ska tänka och vad dem kanske sa sätta in för profylaktiska mediciner. Vi pratade även lite ur ett psykologiskt perspektiv. 
Efter det hade vi ett glapp innan det var dags för mig att undersökas så vi passade på att gå en liten promenad och redan då var min energi slut. 
Enligt undersökningen och biopsin som togs så ser återhämtningen bra ut och jag har ingen avstötning. Innan vi kunde åka hem hade jag även ett samtal med psykologen. Det kändes skönt att få träffa och prata med henne en stund efter allt som sades under mötet på morgonen.
 
Det känns skönt att prata med någon utan att alltid behöva försöka sätta ord på vad det är för tankar eller känslor som jag har utan vi försöker ta en dag i taget och jag behöver acceptera att jag inte alla dagar vet vad jag känner eller tycker. Det är liksom okej.
 
Vi har så många runt oss som hör av sig och visar omtanke både med ord, handlingar och blommor. Det är överväldigande, men vi är så tacksamma för allt!

(null)

 
 
En flicka som är stark.
 




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

detstorstailivet.blogg.se

Här försöker jag dela med mig av mitt liv med MRKH och min resa i forskningen om att göra en livmodertransplantation.

RSS 2.0