Från den 7 juni då vi gjorde återföring nummer 17 till 21 juni då vi hade vår testdag var sjukt lång. Varje gång vi har fått vänta har varit lång, men den här gången kändes det lite extra då vi hade utgått från ERA-testet och eftersom dem sa att det var såpass pålitligt. 

Jag har aldrig tjuvtestat innan då vi bestämde oss från början att inte göra det utan vänta till testdag, men den här gången hade jag läst lite om att det även kan ge utslag på ett ägglossningstest. Men att det verkligen inte är tillförlitligt. 

Jag kände att jag kunde testa iallafall, lite spännande är det ju att se om det verkligen stämmer. Så jag tog testet på helgen och en glad gubbe dök upp ganska snabbt på stickan. Jag berättade för mannen att jag hade gjort det här och att det hade gett utslag men att vi absolut inte skulle lita på det, men kanske kunde det stämma. En liten låga tändes hos oss, tänk om det är sant - äntligen!?

Måndagen den 21 juni kom och det var dags för att göra graviditetstestet. Jag hade frågat på kvällen innan om jag skulle kliva upp med mannen och ta testet innan han åkte till jobbet, men det tyckte han inte. Så jag var hemma själv och började, som jag alltid gör, med testet som man får med sig hem från kliniken. Nästan omedelbart kunde jag skymta ett andra streck, men vågade inte tro det så jag gick därifrån en stund. Gick tillbaka till stickan och jo, där fanns två streck!! 

Tog fram ett clearblue digital test också, den sa att jag var gravid 2-3 veckor! Känslan när de där sträcket äntligen visade sig och när det andra testet sa att jag var gravid går verkligen inte att beskriva. Hade såklart mannen i telefonen hela tiden. 

Och att kunna meddela Mats att det äntligen hade tagit sig var helt fantasktisk och att kunna klicka in på 1177 och meddela kliniken att jag är gravid är så fantastiskt. Nu börjar ett helt nytt kapitel i livet och nästa steg i projektet och forskningen.

Ganska direkt fick vi en tid för vårt första ultraljud. Vi skulle till kliniken för ultraljud i v.8, tidsmässigt låg den tiden bara dagar innan vi gick på semester. Så antingen skulle vi få en helt fantastisk semester och rida lite på graviditetsvågen eller så skulle vi få en jobbig start och få sörja en förlust.

V.8 kom och så äntligen första ultraljudet, mannen fick också följa med vilket var skönt för honom och även för mig. Men eftersom han inte har fått vara med på äggplock och återföringar så kändes det extra viktigt att han fick följa med in och vara med på ultraljudet. 

Vilken känsla att faktiskt få se något på skärmen, en liten liten böna med ett litet pickande hjärta. 

Älskade lilla liv! 

 

En flicka som är stark.