Ett år utan dig.

 
Det har gått ett år!
 
Ett år där jag har fått lära känna mig på nytt, där jag har fått arbeta med mig själv och accepterat det som har hänt. Ett år där vi har fått lära känna oss i vår relation och där vi har insett hur mycket vi klarar tillsammans. Där vi har blivit starkare tillsammans men ett år där det också har krävt sitt engagemang. Vi kan inte ta varandra för givna. 
 
Det har gått ett år där jag får kalla mig "mamma" men jag har ingen här jag kan vara mamma åt. Ett år där vi har fått titta på en bild och tända ett ljus för får Tilly. 
 
Mitt självförtroende och självkänsla har varit i botten om inte obefintlig. Jag har tvivlat på mig själv och på oss, mest på mig själv. Jag har behövt så mycket bekräftelse för att jag ska förstå att jag betyder något, att jag är värd något. 
 
Under det här året har teamet funnits för oss och ingett oss hopp. Vi har kämpat, men kroppen har inte varit samarbetsvillig. Under sommaren fick jag order om att släppa allt och försöka njuta av sommaren. Jag trodde inte att jag skulle klara av att släppa allt och för en stund försöka glömma det tunga. Glömma kan man aldrig, men jag har ändå kunnat njuta av sommaren och semestern. 
 
Tack vare att jag har bearbetat och på något sätt hittat tillbaka till en version av mig själv som jag känner igen, med hjälp av psykologsamtal och genom att jag fick möjligheten att få vara i ett sammanhang i vardagen där ingen visste om min historia, så kunde jag slappna av och faktiskt fånga dagen.
 
Idag är det 1 år sedan vi förlorade vår Tilly. Undrar vem du skulle vara, hur skulle du se ut, vem skulle du vara lik? 
 
Grattis på 1 års dagen. Ett år utan dig.
 
En flicka som är stark!
Maria
2022-10-15 @ 08:38:40

Stor kram ❤ och Grattis Tilly ❤




Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

detstorstailivet.blogg.se

Här försöker jag dela med mig av mitt liv med MRKH och min resa i forskningen om att göra en livmodertransplantation.

RSS 2.0