Jag ska försöka mig på en uppdatering om hur det ser ut i vårt liv just nu. Vad vi har gått igenom hittills och vart vi är påväg.

 

Vi gjorde flera försök under förra våren men framåt maj var våra embryon i frysen slut och vi behövde planera för ett nytt äggplock. Jag kände mig så stressad och ville verkligen hinna med och eventuellt kunna bli gravid innan sommaren, men alla sa stopp. Dom tyckte att det var dags för en liten paus. Jag tror att jag kan ha tappat bort mig själv och oss i allt, det enda jag fokuserade på var nästa omgång, nästa återföring och nästa väntan. 

 

Sommaren spenderade vi precis så som vi ville. Vi njöt av varandras sällskap och det var precis vad jag behövde, vi behövde. Att få fokusera på bara oss två. Vårda vår relation.

 

Till hösten var det dags igen för komma igång. Vi fick byta klinik för att se om det kanske kunde hjälpa med lite miljöombyte. Det passade bra med tanke på att den gynekolog jag gick hos skulle vara tjänstledig en längre tid.

 

På den nya kliniken kände vi oss trygga och omhändertagna direkt. Vi fick en ordentlig plan som vi skulle följa till punkt och pricka, jag fick testa på lite andra hormoner inför äggplocket. Det blev en hel del turer till kliniken, med ibland varannan dags besök, men tillslut gjordes äggplocket och vi fick ut 11 ägg varav två 5-dagars blastocyst hamnade i frysen. Det här var vårt 6e äggplock och det kändes som en liten besvikelse att dom bara fick ut 11 ägg. Men vi kände ändå en lättnad att vi fick två fina blasto till frysen.

 

Först pratade vi om att jag skulle få göra en färskåterföring, vilket jag aldrig har fått göra. Men även denna gång fick vi ändra planer då jag blev lite överstimulerad. När man blir överstimulerad är man väldigt uppsvälld i buken och blir allmänt påverkad. Man kan även bli väldigt överstimulerad med massor av vätska i buken och då behöva uppsöka sjukhus. Jag slapp det och efter en vecka var jag återställd.

 

I början av december var det dags för första återföringen efter att ha fått stå på en hel del hormoner och följt ERA-test protokollet som vi gjorde för några år sedan. Det som alltid gör mig nervös inför en återföring är om blaston klarar av upptiningen. Den gjorde det och det kändes så bra att även min sambo fick vara med, och kunde vara med, den här gången. Testdagen blev satt till julveckan. 

 

Allt kändes annorlunda den här gången. Och jag började även tjuvtesta några dagar innan, förmodligen för att jag kände mig ganska säker. Men den 18/12 använde vi oss av klinikens test och det visade positivt! Äntligen! Världens bästa julklapp fick vi och kunde vi ge till våra familjer.

 

Jag fortsätter i ett annat inlägg..

 

En flicka som är stark.