Nu var det väldigt många månader sedan som jag uppdaterade. Men jag känner nu att det är dags igen. Jag vet att ni är några stycken som följer vår resa och som har följt oss väldigt länge, så det är inte mer än rätt att ni  får bli lite uppdaterade på vad som händer i vårt liv.

 

I skrivandets stund har vi 11 dagar kvar till planerat snitt. 11 dagar! Hur sjukt och stort är inte det!? Tänk att vi har tagit oss såhär långt. Det är en riktig krigare som växer i min mage. 

 

Jag blev fortsatt sjukskriven under hela graviditeten för att undvika att jag skulle hamna i svåra och ohanterliga situationer på min arbetsplats. Jag har hela tiden inte fått bära tungt, anstränga mig eller gå längre sträckor. Vid en kontroll i maj visade det sig att min livmodertapp hade blivit drastiskt förkortad på bara två veckor. Så det gjorde att min redan riskgraviditet blev en ännu större risk och det var alltså än viktigare att jag tog det lugnt och ännu en medicin sattes in för att minimera risken för att tappen skulle bli ännu kortare och en eventuell förlossning skulle starta för tidigt. Vi känner liksom inte riktigt av sammandragningar eller värkar så vi har inte så mycket att gå på. Det jag känner är att magen kan dra ihop sig och bli hård vilket innebär att jag då har en sammandragning.

 

I den förra graviditeten var jag väldigt tydlig med att jag inte ville ha någon babyshower, det var jag säker på redan tidigt vilket i sin tur var bra på ett sätt då det blev som det blev. Min syster frågade mig den här gången om jag kunde tänka mig någon form av babyshower eller babymoon och på något sätt kände jag mig mer säker nu att vi faktiskt ska få se vår lille Nisse som lever runt i magen. Jag fick skriva en lista på vilka jag ville att de skulle bjuda in och jag fick bestämma dag, men mer än så kände jag att jag inte behövde veta innan. Jag orkade helt enkelt inte med det extrema överraskningsmomentet som en babyshower brukar kunna medföra. Dagen blev så mysig och det var så många som närvarade. Helt fantastiskt!

 

Vi hade ganska tidigt fått veta att teamet ville ha oss närmare Östra sjukhuset när det väl började närma sig ifall något skulle hända tidigare. Vi har ca 50 mil enkel resa annars. Skulle något hända ändå hemma så bestämdes det att vi först ska åka till Huddinge där jag också går på kontroll och en plan lades upp inför semester. Så det alltid fanns en läkare tillgänglig som jag hade haft kontakt med. 

Men det största problemet har ändå varit att försöka hitta ett boende i eller i närheten av Göteborg. En läkare ville att vi skulle komma ner redan i början av juli medan en annan ändå kunde förstå att vi ville ha lite semester hemma med båtåkande och så. 

Jag har en kollega som väldigt tidigt berättade att det kanske kunde finnas en möjlighet för boende närmare Göteborg, hennes föräldrar brukar inte vara hemma under sommaren. Jag hörde av mig till henne och det visade sig att vi absolut kunde få nyttja deras hem. Så skönt att ha det löst. Så två veckor innan snittet bestämdes det att vi skulle flytta oss nedåt. 

 

Nu gör vi allt för att försöka få dagarna att gå, i den mån det går. Samtidigt som jag ska vila och samla energi till förlossningen men det gör att dagarna blir så långa för oss båda två, eftersom vi inte är hemma där min sambo kan greja med vårt inför bebis ankomst. Nu försöker vi sikta på en liten utflykt om dagen, vi spelar spel och pratar om framtiden och dagarna går. 11 dagar kvar om inget annat händer. 

 

Jag kan inte lova att det kommer bli en uppdatering innan den lille kommer till världen. Men en uppdatering kommer så småningom igen.

 

En flicka som är stark.