Den här helgen har bara sprungit iväg. Trots att det är bra att vi får rå om varandra och vara själva inför det största som någonsin har hänt oss i vårt liv, så har det varit så trevligt att ha andra runt sig. 

 

I torsdags kväll kom mina föräldrar och ena syster ned för att umgås lite med oss och få semestra litegrann. Vi har hunnit med väldigt mycket och dagarna har gått så fort och vi, framförallt jag, har varit helt slut på kvällarna. Idag var det dags för de att åka hem igen. 

 

Direkt när de åkte kände jag hur ledsen jag  blev. Jag vill också åka hem. Jag är så klar med allt det här nu och vill bara hem för att få hitta våran vardag. Jag vill ha tillbaka min kropp och rörlighet och känna att jag orkar bidra med något. Just idag är jag såå leds på att vara gravid och på att inte få vara hemma. 

Jag har så nära till tårarna hela tiden och min sambo försöker göra saker för att jag, och vi, ska tänka på annat och försöka orka hålla ut de här sista dagarna. Gråten sitter i halsen konstant och tårarna pockar på i ögonen. 

 

Samtidigt som jag känner sådär, känner jag också lite lite skam. Skam över att jag har såna här känslor, att jag inte är tacksam hela tiden. Men tacksam är jag. Så fruktansvärt tacksam. Men någongång måste det brista också. Jag har levt i det här och med det här i över fem år. 2018 opererade jag mig, hösten 2017 började hela den här karusellen för att vi ska  få bilda vår familj. Med förlust och en jävla massa mediciner, både sprutor och tabletter. 

 

Just idag blev det förmycket. Men jag är tacksam!